☕
Dessa dagar verkar det vara omåttligt populärt att höja ett varningens finger högre än gapiga IS-krigare. Trots skjutningar, sprängningar och numera vardagliga dödsorsaker så höjs det knappt fingrar emot dessa importerade exotiska utmaningar. Inte heller varnar våra sk opinionsbildare för det faktum att israeliska tanks rullar igenom varje palestinskt vardagsrum just nu.
Nej. Istället tävlas det om vem som kan varna på läskigaste sätt att det heliga och heligaste är hotat. Demokratin.
Att man varnar för fara till allmänheten är egentligen inget konstigt om det finns fog för det. Men vi upplever just nu en situation där vi har nämnda gängvåld, en sönderinfiltrerad poliskår och antagligen en våldtäktsstatistik jämförbar med Ooga-Booga land i mörkaste Afrika.
Då väljer dessa sanningssägare och moderna prästerskap att fokusera på detta "hotet mot demokratin".
För Anders Lindberg, Jonna Sima och alla andra apologeter på Aftonbladet så är förlorade bullar, en tilltufsad vänsterextremist och att NMR använder sin (demokratiskt grundlagsskyddade) rätt att demonstrera och protestera på 1 maj är värre än allt. Man slår mer än gärna på sin krigstrumma mot de som förklarar att Sverige av idag har blivit ett skithålsland. Ett demokratiskt skithålsland.
Men som en lampskärm i mörkret dyker den gamle propagandaministern i den privata mediasektorn upp, Jan Scherman. Goyerna på redaktionerna kan uppenbarligen inte spela gråtens fiol likt hans folk, som under 3000 år bemästrat denna melodi.
På Aftonbladet Kultur spelar Janne för fulla strängar. Det är en kakafoni av berättelser om nedlagda teatersällskap i Deje, hur babbemorsor i Husby faktiskt får studera för att bli något och hur några pensionärer i Grängesberg hävdar att de gått samman mot nazismen i PRO-lokalen där diabetes blandas med bullar och demens.
Gemensamt för Schermans alla exempel är att de dels är de små skattefinansierade skitföreningar som vanligt folk betalat för, men knappt hört talas om. Dels det faktum att dessa föreningar har filmvisningar med Schermans egna på produktion "Make democracy great again" verkar spela in här. Att dessa dräneringshål i den svenska skattkistan inte är så välbesökta som Scherman påstår, och kan inte dra in cash till den egna verksamheten beskymrar inte propagandaministern från TV4. Att staten nu vill stänga av den aldrig sinande kranen av skattemedel till utdöende konstformer, det verkar däremot vara mer än ett bekymmer för Scherman.
Inte enbart hotar det demokratin. Utan Schermans egna plånbok. Och genom att använda den uphausade situationen i media Sverige kan Scherman visa vänstern att man inte bör gråta gratis. Man ska slå mynt på allt, hela tiden. Även om 30-talet närmar sig.
Svenska folkets kulturliv är knappast hotat för att en teaterföreställning likt den om Flora ( en kvinna som kom på att hon varit med om Förintelsen sent i livet) i värmländska Deje inte får statliga medel. Kulturen och demokratin är heller inte hotad av att ingen vill köpa Schermans film.
Kulturen blommar knappast på folkets hus, syföreningen eller hos babbemorsor idag. Den blommar knappt alls längre utom på få ställen där det svenska får vara just svenskt. Den blommar inte heller på Aftonbladet Kultur, Tv4 eller någon medial institution av idag. Men detta vet Jan Scherman. Men det är inte kulturens strålande ljus eller den demokratiska friheten som hägrar. Utan det svenska folkets guld.
Men lättare då att skrika högt om hot mot demokratin när folk börjar ta av sig Mose brillor. För pengar vill Scherman tjäna på oss. Oavsett om demokratin är hotat eller ej.
#blottakalotten
XIV 🏴☠️